1440-1482 Flemish Hugo van der Goes Galleries Hugo became a member of the painters' guild of Ghent as a master in 1467. In 1468 he was involved in the decoration of the town of Bruges in celebration of the marriage between Charles the Bold and Margaret of York and he provided heraldic decorations for Charles's joyeuse entr??e to Ghent in 1469 and again in 1472. He was elected dean of the Ghent guild in 1473 or 1474. In 1475, or some years later, Hugo entered Rooklooster, a monastery near Brussels belonging to the Windesheim Congregation, and professed there as a frater conversus. He continued to paint, and remained at Rooklooster until his death in 1482 or 1483. In 1480 he was called to the town of Leuven to evaluate the Justice Scenes left unfinished by the painter Dieric Bouts on his death in 1475. Shortly after this, Hugo, returning with other members of his monastery from a trip to Cologne, fell into a state of suicidal gloom, declaring himself to be damned. After returning to Rooklooster, Hugo recovered from his illness, and died there. His time at Rooklooster is recorded in the chronicle of his fellow monk, Gaspar Ofhuys. A report by a German physician, Hieronymus M??nzer, from 1495, according to which a painter from Ghent was driven to melancholy by the attempt to equal the Ghent Altarpiece, may refer to Hugo. His most famous surviving work is the Portinari Triptych (Uffizi, Florence), an altarpiece commissioned for the church of San Egidio in the hospital of Santa Maria Nuova in Florence by Tommaso Portinari, the manager of the Bruges branch of the Medici Bank. The triptych arrived in Florence in 1483, apparently some years after its completion by van der Goes. The largest Netherlandish work that could be seen in Florence, it was greatly praised. Giorgio Vasari in his Vite of 1550 referred to it as by "Ugo d'Anversa" ("Hugo of Antwerp"). This the sole documentation for its authorship by Hugo; other works are attributed to him based on stylistic comparison with the altarpiece. Hugo appears to have left a large number of drawings, and either from these or the paintings themselves followers made large numbers of copies of compositions that have not survived from his own hand. A drawing of Jacob and Rachel preserved at Christ Church, Oxford is thought to be a rare surviving autograph drawing.  Related Paintings of Hugo van der Goes :. | Portinari Altarpiece | Calvary Triptych | Calvary Triptych | Adoration of the Magi | The Fall,from a diptych with The Fall of Man and salvation |
Related Artists:
Abraham Bloemart
1564-1651 Dutch Abraham Bloemart Locations
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
SACCHI, Andrea
Italian painter, Roman school (b. 1599, Nettuno, d. 1661, Roma).Italian painter and designer. He occupied an important position, midway between Annibale Carracci and Carlo Maratti, in the development of a more restrained, less decorative painting in 17th-century Rome, a trend that culminated in the 18th century with Pompeo Batoni. Sacchi trained with Francesco Albani, Carracci's student, and taught Maratti. His often expressed devotion to the art of Raphael and Carracci and his criticism of the views of Pietro da Cortona and Gianlorenzo Bernini made him, with Nicolas Poussin and Alessandro Algardi, one of the most significant representatives of a stylistic and aesthetic opposition to the more flamboyant, extrovert aspects of the High Baroque. Sacchi did not, however, share Poussin's passionate interest in Classical antiquity, nor was his mature work as cerebral. Yet his mature style, less richly coloured than his early manner and more restrained emotionally,